Hem » Mitt liv » Det här med att åka kommunalt

Det här med att åka kommunalt

Ibland ser jag så mycket fram emot den framtid då jag har en egen bil som jag kan åka med vart jag vill, att handla blir betydligt mycket enklare och resan till och från jobbet smidigare. Men jag har egentligen inte så speciellt mycket emot att åka kommunalt heller, jag har heller inget emot att åka en bit, speciellt på morgonen. Jag har alltid haft minst en halvtimme/fyrtiominuter till jobb/skola. Den där persioden på morgonen blir liksom lite som egentid, jag sitter där på mitt säte och bara finns. Många tycker det är oerhört jobbigt med allt folk i tunnelbanan, och visst det kan vara uttröttande men det leder också till att man av ren självbevarelsedrift luddar in sig själv ännu mer i en egen bubbla för att man inte orkar med alla intryck. Alla människor flyter liksom ihop till en suddig massa, speciellt på morgonen. Jag kommer ofta på mig själv, när jag vaknar till vid målet, med att känna en viss besvikelse över att vara framme. Jag hade kunnat åka en bit till. Det är speciellt så nu då jag läser på tuben, håller på med Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Så härligt existentiell och dyster.

Det här med att åka kommunalt kan alltså vara ganska skönt tycker jag. Men, det stora men:et, det finns en sak som liksom tränger sig på och spräcker min bubbla. Jag målar upp en bild: Tänk dig att du är på tunnelbanan, du har dessutom fått ett säte eftersom att du är smidig och snabb. Du läser en bra bok och livet känns bekvämt i din bubbla, det finns en rörlig och något surrande massa omkring dig men den stör inte eftersom du är så inne i din bok. Massan fungerar snarare som en trygg,  behaglig och varm bakgrund, lite som när man var liten och somnade i soffan på ett kalas som varade sent in på kvällen.

Där sitter du och myser, men så sätter sig en person bredvid dig, i vanliga fall spelar det ingen roll eftersom den är en del av den rörliga massan. Skillnaden är att personen har pluppar i öronen som liksom skrålar ut skrapig musik, ungefär som om man skulle dra alluminiumfolie med hål i över en högtalare som spelar radio med dålig mottagning. Det här oljudet tränger in i ditt medvetande hur du än gör och liksom kraffsar på trummhinnan. Irritationen och obehaget är totalt, visst du skulle kunna säga till på ett påtaget väligt sätt att ”snälla nu skulle ni kunna sänka er ljudvolym lite” din jävla tunnelbane marrodör, det sista säger du naturligtvis inte utan bara tänker, men av erfarenhet vet du att den här personen kommer i alla fall inte sänka tillräckligt mycket eftersom att dennes hörlurar är så dåliga. Det är alltså bara att lida eller flytta, men va fan ska jag behöva flytta som satt där först.

I morse hände detta mig, jag led från fridhemsplan till t-centralen, vilken lättnad jag kände när jag märker att han liksom börjar resa lite på sig för att gå av. Phuuuu. Men så sätter sig en kvinna bredvid mig med ännu högre volym i lurarna… suck… hon gick av vid gullmarsplan. 

Ibland undrar jag om de förföljer mig…

Kanske man skulle ge som förlag till SL att införa ”tysta vagnar” som på SJ. Eller så ska jag börja med öronproppar, kanske vore bäst. Eller köpa en bil, problemet är att då kan jag inte läsa.

3 kommentarer to “Det här med att åka kommunalt”

  1. Eller lyssna på musik själv…. Fågelkvitter rent av.. En annan aspekt av att åka kommunialt är ju: https://fbcdn-sphotos-a-a.akamaihd.net/hphotos-ak-ash4/247879_10151070756871924_1155198637_n.jpg

  2. Men om jag lyssnar på musik så kan jag ju inte läsa

  3. Öronproppar är kanon när man åker kollektivt. Har själv alltid propparna djupt insatta i öronen på både buss och tåg. Så skönt att slippa massa ljud och få ha det lite lugnare. Gillar verkligen SJ tysta kupéer. Där blir det verkligen helt tyst när man har pluggat in öronpropparna. Jag sitter oftast och läser när jag åker tåg så därför vill jag ha tystnad så kan kan koncentrera mig på det jag läser. Har till och med funderat på att använda hörselkåpor i kombination med öronpropparna.

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)