Monthly Archives: oktober 2012

Lugnet sänker sig

16 oktober 2012

Vilken dag alltså, eleverna var på ett särskilt besvärligt humör. Kände verkligen det när jag slutade att nu måste jag ut och bort, tänka på något annat…phu.

I sådana lägen är det väldigt skönt att komma till målerikursen, det är lite som att musklerna slappnar av bara av att öppna dörren. Så härligt! Och viktigt att ha, ett blåshål liksom där jag bara fokuserar på mig själv.

Sen är det kanske lite extra lätt att slappna av idag eftersom jag fick tjänstledighetsansökan beviljad för vecka tre. Vi ska åka till alperna! Så himla häftigt!

Och inte att förglömma, nästa vecka är det honeymoon!!!! Det känns helt surrealistiskt, tiden har gått så fort. Vi har ju inte ens skickat tackkort än *skäms*, men det är på gång. Åh jag längtar till nästa vecka.

Puss på er

Ett ointressant inlägg

12 oktober 2012

Jahapp… joråmensatt… så är det… jag har absolut ingenting intressant att skriva, jag har ingenting intressant att titta på på datorn. Har kollat fejan, mailen, DN, SvD, ST, jobbmailen 1000 ggr. Typisk fredag… så därför skriver jag det här ytterst ointressanta inlägget. Mest för att jag inte har något att göra, eller orkar ta tag i något.

oh nu fick jag ett mail… vänta….

BiB… inget intressant… alls.

Snart ska vi ha möte i alla fall, sen ska jag åka med Stefan till Haninge… tråkig information. Jag kan ju i och för sig berätta att jag läst ut Aprilhäxan, mycket bra bok som rekomenderas, och att Stefan sagt åt mig att jag inte får läsa sådana melankoliska böcker mer. Igår köpte jag Brobyggarna, en av Guillous senaste, kan raportera senare om den är bra för just nu har jag inte kommit så långt att jag har något intressant att skriva om den. Egentligen var jag mest intresserad av att läsa uppföljaren, Dandy, men behöver ju börja i rätt ände.

Jag är egentligen inte så förtjust i Guillou, kanske inte pga hans romanskrivande, läste Arn-serien för några år sedan och gillade den. Det är mest för att jag tycker att han verkar så pompös och fånig som person. Gör ett google bildsök på hans namn, på alla bilder har han samma uppblåsta flin. Jag får liksom lust att sticka hål på honom. Han och Leif GW, honom skulle jag också vilja sticka hål på. Men jag faller väl för mediabilden, de är säkert båda två helylle gubbar och mysfarbröder.

Jahapp, där har ni ett ytterst ointressant inlägg från mig…

Höstmelankoli

8 oktober 2012

Huh så melankolisk jag känner mig, vet inte om det beror på att det är måndag, det tråkiga vädret eller boken jag läser. Skrev i förra inlägget att jag läser Aprilhäxan av Majgull Axelsson, väldigt bra bok men otroligt dyster och melankolisk. Bara en massa missbruk och depression, jag har ju läst så mycket engelsk fantasy de senaste åren och är inte van dessa svenska svarta folkhemsböcker.

Kan också bero lite på att jag och Stefan börjar närma oss en brytpunkt i livet, dags att gå vidare till nästa steg. Hans föräldrar flyttar söderut, jag har ett års anställning igen och vi vill skaffa barn, en flytt till Sundsvall ligger runt knuten. Men det är skitsvårt verkligen, vi lämnar mycket här nere och får mycket däruppe. Inget glasklart val. Ibland säger vi till varandra att va fan så svårt ska det väl inte vara, bara att flytta och flytta tillbaka om det inte funkar. Men man oroar sig.

Jaja, dags att ta tag i denna måndag. Även om jag känner mig lite ensam, vi ska ha temamöte men jag verkar vara ensam här. Detta är en sådan situation då jag antingen borde vara någon annanstans eller så är alla som av en händelse lite senare än vad de brukar vara. Måste nog röra mig lite runt och se efter.

Trevlig måndag på er!

Det här med att åka kommunalt

3 oktober 2012

Ibland ser jag så mycket fram emot den framtid då jag har en egen bil som jag kan åka med vart jag vill, att handla blir betydligt mycket enklare och resan till och från jobbet smidigare. Men jag har egentligen inte så speciellt mycket emot att åka kommunalt heller, jag har heller inget emot att åka en bit, speciellt på morgonen. Jag har alltid haft minst en halvtimme/fyrtiominuter till jobb/skola. Den där persioden på morgonen blir liksom lite som egentid, jag sitter där på mitt säte och bara finns. Många tycker det är oerhört jobbigt med allt folk i tunnelbanan, och visst det kan vara uttröttande men det leder också till att man av ren självbevarelsedrift luddar in sig själv ännu mer i en egen bubbla för att man inte orkar med alla intryck. Alla människor flyter liksom ihop till en suddig massa, speciellt på morgonen. Jag kommer ofta på mig själv, när jag vaknar till vid målet, med att känna en viss besvikelse över att vara framme. Jag hade kunnat åka en bit till. Det är speciellt så nu då jag läser på tuben, håller på med Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Så härligt existentiell och dyster.

Det här med att åka kommunalt kan alltså vara ganska skönt tycker jag. Men, det stora men:et, det finns en sak som liksom tränger sig på och spräcker min bubbla. Jag målar upp en bild: Tänk dig att du är på tunnelbanan, du har dessutom fått ett säte eftersom att du är smidig och snabb. Du läser en bra bok och livet känns bekvämt i din bubbla, det finns en rörlig och något surrande massa omkring dig men den stör inte eftersom du är så inne i din bok. Massan fungerar snarare som en trygg,  behaglig och varm bakgrund, lite som när man var liten och somnade i soffan på ett kalas som varade sent in på kvällen.

Där sitter du och myser, men så sätter sig en person bredvid dig, i vanliga fall spelar det ingen roll eftersom den är en del av den rörliga massan. Skillnaden är att personen har pluppar i öronen som liksom skrålar ut skrapig musik, ungefär som om man skulle dra alluminiumfolie med hål i över en högtalare som spelar radio med dålig mottagning. Det här oljudet tränger in i ditt medvetande hur du än gör och liksom kraffsar på trummhinnan. Irritationen och obehaget är totalt, visst du skulle kunna säga till på ett påtaget väligt sätt att ”snälla nu skulle ni kunna sänka er ljudvolym lite” din jävla tunnelbane marrodör, det sista säger du naturligtvis inte utan bara tänker, men av erfarenhet vet du att den här personen kommer i alla fall inte sänka tillräckligt mycket eftersom att dennes hörlurar är så dåliga. Det är alltså bara att lida eller flytta, men va fan ska jag behöva flytta som satt där först.

I morse hände detta mig, jag led från fridhemsplan till t-centralen, vilken lättnad jag kände när jag märker att han liksom börjar resa lite på sig för att gå av. Phuuuu. Men så sätter sig en kvinna bredvid mig med ännu högre volym i lurarna… suck… hon gick av vid gullmarsplan. 

Ibland undrar jag om de förföljer mig…

Kanske man skulle ge som förlag till SL att införa ”tysta vagnar” som på SJ. Eller så ska jag börja med öronproppar, kanske vore bäst. Eller köpa en bil, problemet är att då kan jag inte läsa.