Hem » Mitt liv » …nu är alla borta

…nu är alla borta

… så nu är det slut på mormrar, farmrar och farfrar, känns lite tungt… eller väldigt tungt snarare. För er som inte vet så dog min farfar förra veckan, visst han var jätte gammal och jätte sjuk osv men FAN DET SKITER JAG I FÖR DET ÄR ASJOBBIGT ÄNDÅ.

tomt tom tomt… svårt att veta hur man ska känna, först hade jag dåligt samvete för att jag inte var ledsen nog och sen när jag var ledsen tänkte jag att man ska nog vara glad för hans skull som slipper sin ångest och allt lidande med sjukdomen. Han mådde aldrig riktigt bra efter att farmor gick bort.

Blir så konstigt när man bor här nere också, det är som att gå omkring i en bubbla där man helt ovetandes låter livet gå vidare, men det är lite som skoskav det går inte att bortse ifrån den där molande smärtan som gör allt svart. Och tillslut bryter man ihop, utan att veta varför.

Svårt att tänka sig att åka hem också och se hans hus helt tomt, det var en annan sak när mormor gick bort för den lägenheten såldes och dit åker man inte igen. När farmor försvann så fanns ju farfar kvar och då fokuserade man ju liksom på honom, men nu finns ingen kvar… förutom huset som står på min farbrors gård och dit kommer man ju gå igen.

Sen kan jag ju inte hjälpa att tänka sju steg längre med detta himla döende, det tar ju liksom inte slut förenns jag dör själv… det är oundvikligt… min mamma och pappa kommer också att dö, syrran också, brosan också…till och med Sara kommer att dö… och jag kommer att må pissdåligt och sörja tills jag går sönder. Förhoppningsvis så dröjer det några år innan det blir nån fler som dör, behövs en paus nu. Det har inte gått två år sen mormor dog…

… försöker se det lite som ett plåster, snabbt och skoningslöst ska det gå. Fast jag undrar om det fungerar, för det går ju inte direkt att bunta ihop sorg. Jag måste ju bearbeta alla personer för sig.

Tittade igenom kort igår och såg bilder på mormor och farmor och farfar, det gör ont att se de och det är jobbigt att förstå att de verkligen inte finns mer. Det är nästan lite som att jag blev förvånad när jag såg en bild på mormor… ”justja mormor hon lever ju inte längre” och ändå kan jag så tydligt minnas hur det kändes att krama henne eller hur hon luktade, precis som att jag var hos henne igår eller ska åka till henne imorgon.

Det går aldrig att acceptera.

Tur att jag har en massa vänner som kan underhålla mig. Jag har ju lite svårt att prata om jobbiga saker när det gäller mig själv, men det hjälper otroligt mycket att bara få vara med någon eller några. Den jag pratar mest med tror jag nog är syrran, hon har liksom en förmåga att bara prata tillsammans på ett naturligt sätt. Hon är bra att ha hon. Sen har jag ju Stefan som är bra att kramas med och trygg att bara ligga bredvid när det är jobbigt.

Ja det här blev ett ganska långt inlägg med bara en massa lösa tankar och jag ber om ursäkt ifall det är lite osammanhängande men jag är lite osammanhängande just nu.

2 kommentarer to “…nu är alla borta”

  1. Puss på dig! :)

  2. Beklagar sorgen, det är hemskt.. gick själv igenom det där, ett par dagar efter vår student bara.. för då somnade min farmor in, och hon var min ”sista”…
    Kram på dig!

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)