Hem » Mitt liv » julfunderingar

julfunderingar

17 december 2008

Satt på tunnelbanan hem från en underbar dag/kväll med underbara vänner shopping, indisk take away, julfika och brädspel. I takt med tågets subtila gungande så tog jag en trip down memory lane och tänkte på julen när jag var liten, hur magiskt fantastisk och lång den var. Hela december var ju julspänning när man var barn, från första advent, julkalenderns första avsnitt och choklad bit 1 var julen pågång och stämningen på topp. Nu när man är vuxen är allt det där annorlunda man får kämpa mer för julstämning och ullull. Kommer väl ihåg när jag nån gång på mellanstadiet tappat bort julen, det var fruktansvärt eftersom det inte var samma spänning längre, julafton var bara en dag som gick lika fort som alla andra. Det var hemskt, jag sörjde i några år tills jag blev ännu äldre och alla illusioner om jul försvunnit.

Även om jag pyntar och fixar, rullar köttbullar och pysslar med paket så blir det aldrig samma sak som när man var liten. Den där obeskrivliga julstämningen infinner sig inte på samma sätt längre. Men det är väl så att vara vuxen, det mesta blir avdramatiserat och tomten finns inte.

Missförstå inte mig, jag älskar julen, ett tillfälle att få umgås med familjen, äta god mat och ge klappar till de man tycker om. Dock måste man få bli lite nostalgisk när man tänker tillbaka på barndomen.

Just när jag tänkte detta slog mig en ganska intressant tanke i bakhuvudet. Vem är det vi, vuxna, firar jul för? SVAR:BARNEN För visst är det så, just nu är jul något på undantag vi pyntar hemma för att få lite julstämning men den infinner sig först är man kommer hem till föräldrar och syskonbarn. Som regel slutar folk med gran och jultomte när barnen blir stora.

Barn är väldigt lätt påverkade, de bajsar inte i byxorna för att vi lär de att det är fel och de tror på tomten för att vi säger att han finns. Så för att fortsätta vidare i min snurriga tanketråd, är det inte så att enda anledningen till att julen var bättre när jag var liten var för att mina föräldrar berättade för mig att den var så bra genom att pynta och adventa, prata om julklappar och anstränga sig för att julen ska bli stämningsfull. OCH allt detta på grund av att de minns hur underbar julen var för de som barn och saknar sin borttappade jul ??????!!!!!!!!

Så för att summera:

Julen är bara en konstruktion av de vuxnas nostalgiska minnen som implementeras på barnen så att de i sin tur kan tappa bort den under disillusionerande tonår och sedan som vuxna leva för att göra julen stämningsfull för barnens skull. Allt går då i en oändlig cirkel.

Frågan är då vad som skulle hända om man som vuxen inte ansträngde sig för att göra en fin jul för barnen? De skulle förmodligen inte få samma julstämningsminnen som jag har. Hemskt kan tyckas, att man skulle vägra ett barn julen, men en till fråga är om de verkligen skulle bli olyckligare för det. Förmodlien inte eftersom vi då bara skulle undanhålla vår egna konstruktion.

Dock skulle aldrig detta fungera eftersom man då måste radera all annan yttre påverkan kring jul från media, handel och andra familjer. Och det mina vänner vore grymt samt väldigt oetiskt, eftersom man då måste låsa in de stackars barnen.

Ja…hum…det funderade jag kring på tunnelbanan hem en tisdagkväll.

2 kommentarer to “julfunderingar”

  1. Intressanta tankar kring julen tycker jag! Jag saknar också mystiken kring julen, kan man inte få förvandlas till barn bara över julen? Kram/ Helan

  2. Jajajaja det låter som en toppen idé 😛 jag vill bli 5 över jul!

Leave a Reply

(måste anges)

(måste anges)